En

Skriv ut

Beskrivning
Enen är mångformig och förekommer i många olika skepnader. Oftast är en en starkt förgrenad buske men formen kan variera allt ifrån platt krypandemattbildande buskar till enstammade trädartade former. De låga enar med bredare, föga stickande barr som dominerar fjälltrakten anses vara en egen underart som kallas ”fjäll-en”.

De olika arterna av en bildar en särskild grupp inom cypressväxterna som kännetecknas av de s k bärkottarna, där kottefjällen inte är fria och förvedade, utan sammanvuxna. Enbären är alltså inga bär utan så kallade bärkottar bildade av tre sammanväxta köttiga fröfjäll.

Enen sprider sitt pollen under våren och under första sommaren är de blivande enbären små och gulgröna. Andra året har de växt till sig i storlek och blivit mer grönaktiga men det är inte förrän tredje året som fröna i de då blåsvarta enbären är mogna. Alla åldersstadierna av enbären förekommer samtidigt.

Enen är normalt tvåbyggare, d v s han- och honblommor finns inte på samma individ utan det finns både han- och honindivider. Både han- och honblommor kommer fram före skottsträckningen i maj-juni. Hanblommorna är gula och lätta att få syn på medan honblommorna är grönaktiga och mindre iögonfallande.

Barren sitter tre och tre i kransar vilket skiljer enen från våra andra vilda barrväxter.

Barken är tunn och gråbrun till rödbrun. Med åren blir barken fransad och flagnar i långa, smala remsor.

Utbredning
En är vanlig i hela landet. Den förekommer vildväxande både i Europa, Nordafrika, norra Asien och i Nordamerika. Enen har alltså den största utbredningen av alla barrträd.

Trivs bäst
Enen är ljuskrävande men är för övrigt anspråkslös vad gäller jordmån. Den växer i skogar, hedar, betesmarker och i olika former i trädgårdar.

Användning
Det hållbara virket är segt, tätt, vackert och doftar gott. Det har en gulvit splint och en rödbrun kärna. De lite grövre dimensionerna av ene används främst till finare slöjdarbeten men störst användning har de långa störarna som i allt större grad används till hägnader. De smala och böjligare grenarna används till korgflätning och riset används till rökning av matvaror.

Användning historiskt
Barken användes förr till tåg och mattor. I skrock och äldre folkmedicin har bärkottarna, som innehåller 1 procent enbärsolja, spelat en stor roll som antiseptiskt medel, liksom avkok av ”bären” använts mot åtskilliga sjukdomar, bl a reumatism.

Etymologi (Den virtuella floran)
Artnamnet communis betyder vanlig. Svenska namnet en (een, ene) används redan i de medeltida läkeböckerna.

Övrigt:
	Enen kan bli upp till 14 meter hög och få en stamomkrets i brösthöjd på 1,5 meter.
	Enen kan bli upp emot 1 000 år gammal.
	Den äldsta enen som hittats i Sverige var 840 år gammal och påträffades i Sareks nationalpark.
	Veden är tät och seg med gulvit splint och rödbrun kärna.
	Enen är vanlig i odling och flera olika namnsorter odlas, till exempel pyramid-en (’Hibernica’) och dvärg-en (’Repanda’)
	En liten mygga framkallar de egendomliga gallbildningarna i vissa skottspetsar, ”kikbären”. Kikbären användes förr som medicin mot kikhosta.
	Enbären används huvudsakligen till kryddning av enbärsdricka, gin och vilträtter.
	Älg, rådjur och hare kalasar gärna på enriset, orre och tjäder äter ”bären” och domherren tycker om fröna.