För ungefär 10 år sedan försvann Träindustri- och Skogsarbetarförbunden från den fackliga kartan. Istället föddes Skogs- och Träfacket, en nedkomst som i stort sett gick friktionsfritt.
Alla var naturligtvis inte nöjda, men i det stora hela fungerade förlossningen som den skulle och det nya förbundet har etablerat sig och definitivt blivit en faktor att räkna med på den svenska arbetsmarknaden.
Därför förstår jag fuller väl att en och annan undrar vad det är fråga om när nu diskussionerna om ännu en förbundssammanslagning – den här gången med Grafikerna och Pappers - har kommit långt.
Vi kan konstatera att vi sedan samgåendet har tappat medlemmar ungefär motsvarande det antal som fanns i Skogs 1998. Trots denna drastiska utveckling har vi genom rationaliseringar och investeringar lyckats bedriva en allt intensivare verksamhet med en hyfsad ekonomi och, som sagt, etablera oss väl. Men de ekonomiska problemen har ökat i omfattning på senare tid. Ett fortsatt medlemstapp och regeringens attacker på a-kassan, gör att vi tvingas se över verksamheten ytterligare och någonstans kommer vi kanske till vägs ände. Men, och det vill jag betona, vår sits är god och vi står inte under någon bila. Vare sig ekonomiskt eller verksamhetsmässigt.
Ändå framstår en sammanslagning som ett intressant alternativ: Den lokala organisationen skulle bli bättre liksom ekonomin. Dessutom skulle vi kunna behålla den expertis som krävs, framför allt för Europafrågorna. Och en annan viktig fördel: Vi skulle få bättre grepp över hela skogsindustrin, få en starkare front och definitiv hamna i en tätposition.
Dessutom kommer vi att kunna hjälpa varandra, ”korsvis”. Vi är starka i glesbygd, grafikerna är starka i storstäderna, där vi är relativt små, medan Pappers finns i de medelstora samhällena. Tillsammans täcker vi landet väl.
Det finns naturligtvis nackdelar också. Vi kommer att få hantera flera medlemsgrupper och sköter vi inte det på rätt sätt riskerar vi att identiteten för många försvinner. Vi måste alltså bygga en struktur där alla känner igen sig. Det kommer att kräva mycket jobb, speciellt i en facklig och politisk situation där vi redan måste vara på tårna för att försvara det vi redan har. De aktiviteter vi har igång, centralt och lokalt, får inte stanna av.
Ett samgående mellan oss och Pappers verkar säkert naturligt för de flesta. Däremot undrar säkert några var Grafikerna kommer in i bilden. Kvar i sinnet sitter minnen av grafiker som de som såg till att vi fick morgontidningen varje dag.
Så är det inte i dag. Grafiskt arbete är i mångt och mycket ett ”traditionellt” industriarbete till stor del baserat på samma råvara som vår, med liknande processteknik, med samma motparter och med samma ideologiska idéarv.
För vår del går processen vidare med en extra kongress den 22 och 23 september. Blir det ja där tas det definitiva beslutet om ett eventuellt samgående under andra halvan av 2008.
Sen vi hördes sist har äntligen EG-domstolens generaladvokat berättat vad han rekommenderar EG-domstolen att besluta i Vaxholmsfallet.
Ur det hav av ord som en generaladvokat alltid släpper ur sig är det trots allt lätt att identifiera en stor och viktig facklig seger: svensk fackföreningsrörelse var i sin fulla rätt att ta till stridsåtgärder för att försäkra sig om att svenska kollektivavtal ska gälla på svenska arbetsplatser!
Vad som eventuellt kan komma att diskuteras framöver – och som lyfts fram av Svenska Näringsliv – är hans minst sagt oklara funderingar kring om åtgärderna i Vaxholm stod i proportion till vad man ville uppnå.
Helt klart är i alla fall att den svenska modellen har överlevt ännu en attack!
Och med det önskar jag er alla en ljuv sommar!
Kjell Dahlström
Förbundsordförande
