2007-03-29
Så är avtalsrörelsen i stort sett över för vår del. Både vi och våra motparter accepterade slutbudet från de opartiska ordförandena.
Det betyder att vi nu fått en ny treårig uppgörelse där lönerna går upp med sammanlagt 10,2 procent. Lägstalönerna har höjts rejält.
Viktigt var att vi också, äntligen, fick pensionsvillkor på samma nivå som tjänstemännen. En grov orättvisa, som vi levt med alldeles för länge, är därmed borta.
Vi fick också igenom att pensionsalternativet i våra arbetstidskonton förstärks.
Kan vi då vara nöjda med avtalet? Nja, nöjd är man väl aldrig, men vi kan ändå konstatera att det skiljer en del mellan 10,2 procent och de 6 procent på tre år som arbetsgivarna ville bjuda på för bara några veckor sedan.
Surdegen i sammanhanget är naturligtvis avtalsperiodens längd. Inom LO-familjen var vi överens om att det behövdes en ettårig avtalsperiod för att om möjligt bromsa borgarregeringens försämringsiver.
Vi lyckades inte med det men vi har ändå möjligheten att säga upp det sista avtalsåret om sabotageförsöken mot fackföreningsrörelsen fortsätter.
Men allt är inte frid och fröjd. Medan vi pustar ut efter en trots allt väl genomförd avtalsrörelse beskådar vi, i skrivande stund, ett drama som såvitt jag vet aldrig tidigare utspelats i Sverige.
En arbetstagarpart, Handels, och en arbetsgivarpart, Handelsarbetsgivarna, har gjort upp. Deras avtal slutar på 12,6 procent på tre år, en klar kvinnolönesatsning, och bara parternas underskrift saknas.
Då hoppar plötsligt Svenskt Näringsliv in och förbjuder sin medlem, Handelsarbetsgivarna, att skriva under avtalet! Det är ett agerande som är förvånande då de alltid påstått sig vara emot central inblandning.
Mot alla odds har politikerna hittills hållit sina fingrar borta från årets avtalsrörelse. Kanske beror det på att den borgerliga alliansen har haft fullt upp med att fortsätta sparka på de arbetslösa.
Förutom att de som söker jobb ska klara sig på sänkta ersättningsnivåer i a-kassan ska de också tvingas söka jobb i hela Sverige från första dagen, annars stängs de av från A-kassan. Tidigare hade man 100 dagar på sig att först söka jobb på hemorten och därefter utöka sökområdet men nu ska ingen hänsyn tas till dem som har eget hus, barn i skolan eller livskamrat med jobb på hemorten.
Samtidigt drar alliansen ner arbetsmarknadsprogrammen till ett minimum. Det gör det svårare för arbetslösa att få ny kompetens och möjlighet till sysselsättning på hemorten. Det hindrar också företag från att få personal med rätt kompetens.
Detta kan bara tolkas som att regeringen vill stressa och skapa ett tryck på de arbetslösa att ta första bästa jobb på en nyskapad låglönemarknad utan anställningstrygghet.
Detta är åt fanders.
Jag tror att trygga människor mår och presterar bättre. Har vi generösa försäkringar med krav som efterlevs så vågar fler testa att byta jobb och flytta. Samtidigt får vi en ökad rörlighet på arbetsmarknaden utan att ta till piskan.
Kjell Dahlström
Förbundsordförande
