Det här är min sista krönika före valet den 17 september. När det här numret av Sia kommer ut är det bara ett par dagar kvar.
Under våren har jag skrivit mycket om vilken betydelse valutgången har för fackföreningsrörelsen.
En borgerlig valseger riskerar att riva ner en hel del av det som vi betraktar som självklart. A-kassan skulle komma att försämras. Nivåerna skulle sänkas, egenavgifterna skulle bli mycket högre än i dag. Sjukförsäkringen skulle försämras. I ett första steg skulle ersättningsnivåerna gå ner och ytterligare minst en karensdag införas.
Och viktigast av allt: Kollektivavtalen, hörnstenen i den fackliga verksamheten, skulle hamna i allvarlig fara. Det skulle bli fritt fram för skrupelfria arbetsgivare att erbjuda hur usla arbetsvillkor som helst och spela ut den ene arbetaren efter den andre.
Jag har fått en del kritik, bland annat i insändare i Sia för att jag tagit för klar och ensidig ställning för det socialdemokratiska alternativet i svensk politik.
Och förvisso är det så att alla medlemmar i LOs förbund inte är socialdemokrater. Om så vore skulle inte opinionssiffrorna för s ligga under 40 procent.
Men oavsett vilket parti du röstar på drar du nytta av kollektivavtalens bestämmelser och av trygghetssystemen, bestämmelser och system som samtliga partier i den s k alliansen vill riva upp och försämra.
Så jag tar den kritiken utan att rodna.
För mig är det nämligen fullkomligt självklart att det bara finns ett parti som är berett att leda landet på sätt som gagnar våra medlemmar.
Moderaterna under Fredrik Reinfeldt gör det inte trots att han utan att skämmas kallar sitt högerparti för det nya arbetarpartiet.
Folkpartiet under Lars Leijonborg gör det inte. De fortsätter i ställer att fiska i grumliga, lätt främlingsfientliga vatten för att fånga röster.
Kristdemokraterna under Göran Hägglund gör det inte. De nöjer sig med att hålla med den som talat sist i sin jakt på regeringstaburetter.
Och centern, under den djupt reaktionära Maud Olofsson, gör det inte. Det partiet, som en gång byggdes upp kring en kärna av bönder och som rent logiskt borde stå arbetarrörelsen närmast, går nu i täten för attackerna mot arbetarrörelsen.
Maud Olofsson är den som hetast anfaller kollektivavtalen, hon är den som envist håller fast vid den skrotade franska modellen att göra ungdomar rättslösa på arbetsmarknaden och hon är den som utan att rodna överger flerpartiöverenskommelsen kring energipolitiken och inte säger ett knäpp till protest när Lars Leijonborg meddelar att det om två år är dags att börja bygga fler kärnkraftverk.
Nej, för mig är valet självklart: För Sveriges skull, för fackföreningens skull, för Skogs- och Träfackets skull och för alla medlemmars skull behöver vi ha kvar en socialdemokratisk regering.
Och en sak till: Glöm inte att rösta på söndag!
Kjell Dahlström
Förbundsordförande
