Verkligheten just nu, och lång tid framöver, kommer att kretsa kring avtalsrörelsen. Genom de krav motparterna lämnat till oss kan vi se var de hårdaste attackerna kommer att sättas in.
För mig står det fullkomligt klart att systemet med arbetstidskonton är ett av de viktigaste inslagen i våra avtal. Möjligheten att med pengar avsatta ur löneutrymmet förkorta den egna arbetstiden är närmast helig. Kraven från medlemmarna är tydliga: Rör inte arbetstidskontona. Bygg däremot gärna ut dem ytterligare!
De enda som inte tycks inse hur viktiga kontona är för de anställda, är SLA – Skogs och Lantarbetsgivarna – och TMF – Trä och Möbelindustriförbundet. Enligt dem ska arbetstidskontona tas bort. De kräver alltså att förbundets medlemmar hux flux ska arbeta en och en halv vecka mera per år! Skogsindustrierna avstår från att attackera kontona och det hedrar dem.
TMF vill dessutom, genom en så kallad öppningsklausul, göra det möjligt att i vissa lägen inte tillämpa vitala delar av vårt kollektivavtal. Exempelvis ska anställda tvingas sänka sina löner och andra ersättningar om företaget går sämre än förväntat. Man tar sig för pannan!
Samtliga våra arbetsgivarparter är däremot helt överens om att vår konflikträtt ska urholkas. Med vibrerande brösttoner hävdar de att ”fredsplikten måste respekteras”. I klartext betyder det att rätten till sympatiåtgärder, som funnits i 70 år, ska inskränkas. Facklig solidaritet, som den kom till uttryck i fallet Vaxholm, i samband med Pappers stöd till strejkande kamrater i Finland och i samband med vår konflikt i Smålandsstenar, ska förbjudas.
Som ett brev på posten kommer också beskedet att det inte finns något utrymme för att höja lönerna för de lägst avlönade. De ska som vanligt klämmas åt.
Hur arbetsgivarna, med något uns av trovärdighet, ska kunna driva den linjen samtidigt som Michael Treschow och andra höga näringslivsföreträdare gråter krokodiltårar och bittert klagar över hur usla de skyhöga styrelsearvodena är, undandrar sig de flestas fattningsförmåga.
Dessbättre har inte hela näringslivet samma uppfattning och under december kunde vi följa hur den ena direktören bet den andra i benet.
Förra SAF-vdn Olof Ljunggren försökte i Svenska Dagbladet den 15/12 förgäves få Michael Treschow förstå att kraven på höjda styrelsearvoden visst hade med kollektivavtalen att göra, och att de kommer att påverka avtalsrörelsen.
”Varför ska vissa… ha tvåsiffriga tal i procent i höjning för att de utför oförändrade arbetsuppgifter när andra…får nöja sig med enstaka procent?” undrade Ljunggren.
Eller för att citera en annan förbundsordförande; ”Direktörernas löner ska tydligen sättas efter amerikanska mått och arbetarnas efter kinesiska”.
Årets avtalsrörelse blir alldeles säkert hård och kärv!
Kjell Dahlström
Förbundsordförande
